Mycket som snurrar i huvudet

Om inte ens 90 dagar går flyttlasset till San Agustin och Gran Canaria. Om mindre än 90 dagar!!! Sjukt spännande, roligt men läskigt också. Det är lite som ska fixas innan.

Lägenhet i San Agustin var det första jag ordnade. Vi kommer att bo i 3rok ca 10 min promenadväg från svenska skolan, och några minuter från havet (som vi även ser från vår balkong). Kvinnan som hyr ut lägenheten, flyttade ner dit när hennes son var 10 år och bodde där med honom när han växte upp. Känns helt rätt att det är just vi som ska bo där och ta hand om hennes lägenhet.

Skola till Albin var nummer två på listan. Valet av by föll naturligt på SA eftersom det är där svenska skolan ligger. Han kommer att gå i en 4-6:a, vilket han tycker är lite pirrigt eftersom risken finns att han är minst i klassen.

Nästa steg var att hyra ut lägenheten här hemma i andra hand. Det gick sådär, eftersom jag var alldeles för kräsen visade det sig. Tänk att komma hem efter ett år, och någon annan har bott bland dina möbler. Dessutom har de personerna slitit på lägenheten, som nu är rätt fin och nyrenoverad. Nej, det slutade med att jag sålde den istället. Lägenheter finns det alltid när vi kommer hem sen. Nu när våren börjar komma, känner jag som vanligt suget till att ha ett litet hus men en tomt att fixa på den här tiden. Så det är planen när vi kommer hem, att försöka hitta något mysigt litet hus till oss.

Det som är kvar att göra nu är att packa hela lägenheten. Jag ska stå på två loppisar i vår och försöka sälja bort mycket av saker som vi inte använder. Det finns ingen mening med att magasinera sådant som vi ändå inte har någon nytta av. Systemet är nu tre högar när jag rensar; magasinera, sälja och ta med. Det kommer att bli jättesvårt att packa för ett år när vi åker, men det vi glömmer hemma finns antagligen att köpa på plast.

Jag har också suttit ikväll och skickat offertförfrågningar till flytt- och städfirmor. Jag har ännu inte heller något förråd att magasinera våra saker i, men det löser sig förhoppningsvis :-). Samtidigt som jag vill åka nu på en gång, så inser jag att jag har lite kvar att göra innan vi är redo att flytta. Så de här tre månaderna blir bra.

Att göra världen liten

Ikväll har jag, sonen, och en mamma och kille till varit hemma hos en kurdisk familj och hälsat på. Det började med att jag och mamman trevande började prata med varandra under en fotbollsträning. Båda var SÅ glada efteråt att vi börjat prata och jag var överlycklig för jag älskar att få höra om andra kulturer och religioner. Jag är nyfiken på människor helt enkelt, särskilt de som inte haft samma liv som mig. Hon berättade om hur de flydde hit från Irak när hon var 16 år, och det fick mig att fundera på vad hon gått igenom under samma period i livet, då det för mig var viktigast att vara populär i skolan och framförallt bland killar. Då kom hon till ett helt nytt land, och kastades in i en helt främmande kultur.

Det är spännande att höra hur hon värnar om deras kultur från hemlandet men också ser värdet i att deras barn får växa upp som svenskar. Och vi fick prova sååå mycket gott att äta ikväll. Vi pratade om vilka fantastiska möten som skulle kunna äga rum om vi svenskar inte vore så rädda för det som är annorlunda. Vi har mycket att lära från deras kultur.

Jag tänker att världen blir så mycket mindre och vi människor kommer så mycket närmare varandra, när vi pratar och delar med oss av våra tankar, känslor och erfarenheter. Vi har så mycket att lära av varandra! Om vi istället för att döma, ställer frågor av nyfikenhet och är öppna för att alla är olika.

Jag hoppas att jag kommer att få lära mig massor om den spanska (eller kanariska) kulturen under vårt år utomlands, och att kanarierna är lite mer öppna än vad vi svenskar är.

Vem fan är jag egentligen?

Jag vet ju inte om någon jag inte känner kommer att läsa den här bloggen. Jag vet ju helt ärligt talat inte om någon kommer att läsa den alls… Haha! Men om det nu är så att någon utomstående skulle valsa in här, vore det ju kanske på plats med en presentation.

Jag heter Annie, är snart 38 år (men känner mig ibland som 18 fortfarande) och är en social, pratig tjej (kvinna passar liksom inte på en 18-åring). Jag bor tillsammans med min 9-åriga fantastiska son, som har bott hos mig på heltid sedan han var 3 år. Det är fantastiskt, tidskrävande, tålamodsprövande och härligt att vara ensamstående mamma. Jag har absolut inga problem med fritidsintressen, eftersom hans tar upp en stor del. Jag börjar dock komma till en punkt i livet där han klarar sig rätt bra utan mig. Så nu behöver jag fundera på vad jag vill göra.

I höstas kom ett par nära vänner hem från Gran Canaria där de varit på semester, och sa lite försynt att de kanske eventuellt funderade på att flytta ner dit ett år. Jag och sonen blev alldeles storögda och tittade på varandra. Skulle vi också? Jag funderade, räknade på saken, tog ett beslut och nu är det mindre än tre månader tills vi flyttar ner till San Agustin ett år!!! OMG vad har vi gjort?!!

Det känns alldeles fantastiskt spännande och samtidigt skräckinjagande och läskigt. Men mest känns det helt rätt! Det jag ser fram emot mest är att få massor med mer tid tillsammans. Kunna hitta på saker och förhoppningsvis komma in i ett lugnare tempo. Komma bort från livets alla måsten och tänka klart alla tankar.

Du som läser den här bloggen kommer att få följa med i förberedelserna inför flytten (som redan är igång) och sedan få läsa om vårat liv i San Agustin. Lägenheten håller på att packas, skola är ordnad till sonen, högskola sökt för mamman, lägenhet ordnad där nere och nedräkning pågår för fullt.

CANARIE ISLANDS HERE WE COME!!!

Att ta sig upp och framåt.

Känslan av att sjunka i kvicksand. Vilja krypa upp men armar och ben är förlamade och hur gärna jag än vill så kommer jag ingenstans. För många om och men. För mycket rädsla. Vad ska andra säga? Hur ska det se ut? Tänk om någon tycker att jag..?

En psykoterapeut jag gick till för några år sen (jepp, jag har gått till en sån. Kan vi inte bara börja prata om det? Att vi alla har våra demoner att brottas med. Att vi alla är små och sköra även om det inte är den sidan vi visar omvärlden..) sa så klokt till mig ”Vet du vad Annie, folk kommer prata om dig oavsett vad du gör. Tycka och tänka. Så du kan lika gärna göra det DU vill göra”.

Jag tror att det kanske kommer med åren också. Rädslan för misslyckande och andras åsikter väger inte lika tungt längre. Jag blir klokare och väljer rätt vägar för mig. För Annie. Jag tar mig upp ur kvicksanden genom att släppa taget om kampen. Genom att låta det som händer hända. Det är kampen som för mig nedåt, inte sanden i sig.

Here I go again

Hallå därute!

Efter att ha bloggat för några år sedan, är det nu dags igen, från en ny blogg, och med lite annat upplägg och innehåll.

”Mitt livs resa” har jag valt att kalla den. Framförallt med tanke på att jag inom kort kommer att flytta utomlands tillsammans med min son och härliga vänner. Det äventyret är ett resultat av den resa jag gjort innan, i livet. Jag kommer att skriva om hur det känns nu innan vi åker och sen fortsätta och berätta om vårt liv utomlands. Jag kommer också att komma in på mitt livs resa inom mig.

Jag hoppas att du kommer att vilja läsa och att jag kanske kan inspirera.