Den här bloggen har gjort sitt. Jag hade egentligen tänkt skriva om vårt äventyr på ett år. När vi bestämde oss för att stanna längre hängde liksom bloggen bara med.
År två är inte som år ett. Men mycket är ändå samma. Därför bestämde jag mig precis nyss för att sluta blogga. Det blir liksom kaka på kaka. Same same but different. Kanske bloggar jag vidare sen, hemma, med allt vad det äventyret innebär. Men just nu är det stopp. Orden har tagit slut och kanske lusten också. Nu tänker jag njuta järnet av de sista månaderna av äventyret. Vi gjorde det! Vi flyttade utomlands!
Från att känna mig liten och inte ens komma in i lägenheten där vi stod med all vår packning och pirret över vad vi precis gjort, till att växa som människor både jag och Albin. Jag hoppas att Albin efter det här ser sig som en världsmedborgare mer än en svensk medborgare. Jag hoppas att han, om han vill, kommer att ge sig ut i världen. Kunde hans ensamstående mamma göra det, kan han. Och alla ni andra som drömmer om det.
Jag har alltid haft en förståelse och ödmjukhet inför invandrare. Försökt att inte döma. Efter att ha varit invandrare själv nu, förstår jag ännu mer. Jag har inte träffat speciellt många kanarier, min son har gått på svensk skola och vi har levt i ett svenskt samhälle utomlands. Jag har jobbat på svenska kyrkan och jag har inte på över ett år lärt mig språket flytande. Om det har hänt något jag inte klarat av, har jag tagit hjälp av andra svenskar.
Jag har lärt mig massor under den här tiden. Både om mig själv och om andra. Framförallt om mig själv. Jag har utvecklats ännu mer och jag har vuxit i många avseenden. Jag har stått inför situationer som gjort att jag velat stoppa huvudet i sanden, men jag har kämpat på som vanligt.
Albin går i en fantastisk skola, med en rektor och lärare som är engagerade upp över öronen. Han har fått blomma, fått utmaningar, fått vara barn längre och han har fått fina vänner. Han växer och är en fin människa både inuti och utanpå.
Jag har träffat vänner som jag i Sverige aldrig hade mött. Vänner som jag aldrig lärt känna annars, utanför min egen comfort zone. Jag har fått känna känslan av frihet i att inte äga saker. Att nöja mig med att bo litet, inte köpa eller renovera hela tiden.
Vi har fått massor med tid tillsammans, vi har pratat på ett sätt vi inte gjort hemma i stressen, vi har spelat spel, badat tillsammans, spelat padel och pratat ännu mer. Tiden. Prioritera den rätt, vi får bara en chans till det.
Det låter nästan som ett bokslut och på ett sätt är det ju det. Ett avslut för bloggen även om vårt äventyr fortsätter i ytterligare 56 dagar. Femtiosex dagar med frukost på balkongen, promenader till skolan, plugg i kyrkan, padelträningar, poolhäng, strandhäng, kompisgäng, besök från Sverige, kör och mycket mer. Jag ska njuta av varje sekund, varje kram, varje samtal, varje dopp i pool eller hav, varje stund med vänner och varje stressfri minut.
Vi gjorde det. Vi fucking gjorde det!
Händer inte ofta när jag kliver innanför dörren😊🥰. Tack för det N! Disken fick jag inte heller ta hand om. Lyxkväll. Den avslutades med senaste avsnittet av Så mycket bättre. Och ta mig tusan, Orup har känslor han också!
Mysigt😊. Vi käkade middag på balkongen innan det var dags att åka till Meloneras och familjen P. Vi var 7 familjer som var bjudna dit på drinkar, snacks och sång. Jag tror nästan vi var fler barn än vuxna. Men finns det hjärterum finns det stjärterum. Kidsen hade roligt på sitt håll och vi vuxna umgicks på vårt håll.
Jag ÄLSKAR gitarrspel. Det blir alltid så mysigt när någon tar fram guran och det sjungs och spelas. Kan aldrig bli fel liksom. Efter en stund tog Ooooooo fram sin gitarr också (eller egentligen knäppte han med fingrarna och E hämtade den) och så jammade de ihop. 
Vi andra sjöng med, en del kan sjunga men kan inte texterna. Andra kan nästan alla texter men kan inte sjunga. Lite olika det där… Men alla gör vi så gott vi kan😊. Lilla A var också med och lyssnade och tittade. 
Hängde där med E och A och pratade under tiden. Så mysigt, tack för den stunden tjejer. Fick juice och nybakt croissant av A, tack det var ljuvligt!
M, den andra mamman som är på besök, lekte med kidsen och hennes härliga skratt ekade över hela stranden, så härligt att höra🥰.
Där hade några från föräldrarådet gjort så fint, pyntat och gjort spellista, fixat lekar och köpt in fika och snacks. Till och med pms-häxan var där. 
Bra jobbat tjejer! Albin hade jätteroligt. Efteråt mötte han upp N och E för att hänga med dem. Vi andra åkte en sväng till PDI där vi tittade runt lite, köpte glass och kollade in Templo Equmenico. Mc Donalds firade visst också halloween. Eller i alla fall den killen som satt på donken😂😳. 
Jag slöade sen genom att ta bilen ner för att hämta Albin. Han hade pratar om att vara med A och A på em, men jag flaggade redan imorse för att han nog inte skulle orka. Precis så var det också. Vi åkte hem och A fick hänga hemma och ta det lugnt när resten av gänget åkte och handlade lite.
Både till oss själva men också till våra vänner som kommer inatt. De ville ha lite frukost på plats imorgon bitti och det har de nu. Stannade på vägen tillbaka och tvättade bilen och dammsög ur den. Den behövde få lite kärlek😊. Blev lagom att hämta upp Albin vid skolan på vägen hem. Han hade haft en bra dag, och avslutade den med tabata på gympan, så han var helt svettig. Bra jobbat!
Nu landar vännerna om 45 minuter. Vi har längtat efter dem.